Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
103

pauvre talent”. Krönikan förtäljer, att m:me de Staël under dessa spektakelaftnar alltid spelade en extra roll i teatersalongen, där hon ”under mellanakterna gestikulerade och deklamerade med både händer och fötter och lungor, så att hela parterren hade alldeles förbåldt roligt, åto äpplen, gapade och bligade som starar.”

Mademoiselle Georges bodde under sin vistelse i Stockholm, som hon afskydde, vid Stora Nygatan i ”lilla fruns hus”, såsom byggnaden på denna de onumrerade gatornas tid kallades. Hon beklagade sig bland mycket annat öfver en tjänsteande, som vid hvarje befallning hon fick helt fräckt svarade: ”Ah! c’est affreux! ah! c’est affreux!” utan att för öfrigt kunna ett ord franska. Man ansåg det vara omöjligt, oerhördt, att det måtte bero på något misstag och undersökte förhållandet. Det befanns då, att den stackars flickan på någon bonddialekt svarat: ”Ja, söta fru! ja, söta fru!” hvilket för de franska öronen lät såsom: ”Ah, c’est affreux!”

Efter sin återkomst till Frankrike fick hon på Napoleons befallning återinträda vid Théâtre français. Redan 1816 öfvergick hon emellertid till Odéon och 1831 till Porte S:t Martin-teatern, där hon blef ett stöd för det nya romantiska dramat, och där hon firade stora triumfer i Victor Hugos ”Lucrèce Borgia”, ”Marie Tudor”, och ”Tour de Nesle”. 1840 genomreste hon Italien, Sydryssland och Österrike och uppträdde 1842 åter på Odéon, då hon besegrade Rachel, som inlåtit sig i täflan med henne. Sextiotre år gammal spelade hon ännu på Théâtre Porte S:t Martin med mycken framgång, ehuru hon