Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

8

världsbetvingaren, århundradets mäktige hjälte, kejsar Napoleon till mötes i dennes önskningar, något som visar, hur litet man kände till de verkliga förhållandena. Men, som det så träffande sagts, om man också gissade orätt, valde man dock rätt.

Entusiasmen, när utgången blef känd, var oerhörd och tog sig enligt tidens sed uttryck i väldiga libationer hela aftonen och natten. För att belysa den hänryckning, som betagit alla sinnen hos såväl hög som låg, vill jag erinra om en liten anekdot från prästeståndets klubb. Man hade där liksom öfverallt annorstädes samlats kring fyllda bålar och njutit ansenligt af Bacchus' håfvor, då ärkebiskop Jakob Axel Lindblom, litet vimmelkantig, slutligen fattade sitt glas och höll för den nyvalde kronprinsen ett tal, som han afslutade med utropet: "Den nye frälsarens skål!" Men i det han kom att tänka på det något öfverdrifna i liknelsen, tillade han strax, just då han förde glaset till läpparna: "Den gamle icke till förglömmandes!"

Missnöjda röster saknades dock ingalunda. Den då tjuguårige Atterbom, som redan hunnit eröfra sig en plats inom vår vitterhet, skref: "Det är dock skymfligt, att en främling, en fransos, bestiger svearnas uråldriga tron. Hvad ömhet kan han få för vårt folk, vårt språk, våra seder?", och i samma anda yttrade sig Lorenzo Hammarsköld. Det århundrade, som sen dess förflutit, har till fullo visat, att de uttalade farhågorna voro obefogade. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta, som var så afvogt sinnad mot tronföljaren Karl August, hvilken hon aldrig kunde förlåta, att han utträngt prins Gustaf,