Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
9

den ende i hennes ögon värdige och rättmätige arftagaren till Karl XIII:s krona, var i början just ej blidare stämd mot den franske fursten. Marianne Ehrenström berättar ett för den glada drottningen karakteristiskt infall, när det inom hofkretsen öfverlades om, hur man lämpligast borde fira den lagerkrönte krigarens ankomst till Sverige. Hon utbrast helt plötsligt: "Jag skulle kunna ha god lust att på själfva Stortorget dansa barfota ända upp till hakan." Den kvicke kabinettskammarherren, grefve Robert von Rosen replikerade genast: "Om Ers majestät behagar bestämma sig för det, skall jag laga så, att jag får hyra alla fönstren."

Den 19 oktober undertecknade kronprinsen på svenska konsulatet i Helsingör sin nya trosbekännelse inför den svenska kyrkans primas, som där mötte honom jämte den civila uppvaktningen. I spetsen för densamma stod excellensen, grefve von Essen, och kammarherrar voro grefve Gustaf Löwenhielm och envoyén Karl Gustaf von Brinkman, hvilka alla talade franska likt infödingar, något som föranledde kronprinsen att yttra: "Det sägs, att jag är i Helsingör, men jag skulle kunna tro mig vara i Versailles." Dagen därpå företogs i det härligaste höstväder färden öfver sundet, och på eftermiddagen nalkades kronprinsen under kanonernas dån den svenska kusten vid Helsingborgs hamn. Det var ett storartadt skådespel, då kanonslupen hunnit så nära, att man i kretsen af hans uppvaktning kunde upptäcka den efterlängtade furstens höga och manliga gestalt. Ett mångtusenstämmigt jubelrop brusade honom till mötes. Han lät sobelkappan falla, blottade sitt