Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
149

rysliga pröfningar, som vanligtvis tilläggas de hemliga ordenssällskapen. Allt detta i det mest uppstyltade språk man kan tänka sig. Vid genomläsningen af dessa högtrafvande tirader erinrar man sig ovillkorligen Brinkmans drastiska yttrande i ett af brefven till Tegnér på tal om Skjöldebrand och hans hustru. ”Hur han med en sådan huldgudinna för själens ögon, med hennes ingifvelses ljufva melodier i örat kunnat sammanhamra sina skrofliga hexameter, är och förblifver för mig en gåta. Det bevisar i alla fall den obändigaste envishet hos hans duktiga sångkäring; — ty kan den väl ej mera vara, hvilken i så många år strukit omkring som marketenterska med Oden, Gustaf Vasa, Herman von Unna, Korsfararne, Hjalmar och nu sist med Karl XII:s ostyriga bussar.” En annan gång skref han, att han alltid brukade ”stoppa bomull i öronen”, när han läste Skjöldebrands hexametrar.

Man kan förstå, att en sådan dram som ”Herman von Unna”, hvilken kan kallas god i jämförelse med en mängd af de skådespel som då gåfvos, måste slå an på den tidens okritiska allmänhet, hvars lystnad efter det äfventyrliga, det öfvernaturliga, det som mest afvek från det hvardagliga mättades af sådana tryckpressens alster som ”Julia eller De underjordiska hvalfven i slottet Mazzini”, ”Röfvareslottet i Apenninska bergen”, ”Banditen Dolko, Rinaldo Rinaldinis samtida”, ”Mathilda eller De underjordiska hvalfven”, ”Alphonsine eller Den underjordiska kärlekens barn”, ”Grafvården eller Det hemlighetsfulla slottet”, ”Albert eller Urnan i ensamma dalen”, ”Ruinerna i Svarta skogen”,