148
Köpenhamn den 30 januari 1800, där det vann stor framgång och gafs nära sjuttio gånger, samt därefter i den danska landsorten, där det under mer än en människoålder hörde till de mest dragande repertoarstyckena. Hos oss gafs det berömda dramat för första gången den 13 april 1817 och syntes på affischen ända in på 1840-talet. Otaliga gånger har det gått öfver provinsteatrarnas tiljor, ty det är ett synnerligen effektfullt stycke, fullt af både hemska och rörande scener. Den ädle Herman von Unna, hvars själ är om möjligt skönare än hans utseende, är tillbedd af icke mindre än tre kvinnor på en gång: den ljufva och intagande borgarflickan Ida Münster, som senare befinnes vara dotter till fursten af Würtemberg; den dygdiga Sofia, gift med den romerske kejsaren Wenceslaus, konung af Böhmen; och samme konungs älskarinna, den elaka och ränkfulla prinsessan af Ratibor. Uppoffrande känslor och rasande passioner drifva sitt spel kring den bålde riddaren, hvilken bringas till fördärfvets brant, innan det rätta sammanhanget uppdagas till de ädlas seger och de nedrigas undergång. Dramats sceniska knalleffekter nå sin höjdpunkt i fjärde akten, där våra förfäder, under det att kalla kårar utan tvifvel gingo öfver deras ryggrader, fingo beskåda ”den hemliga domstolens” mystiska åtgöranden. Skjöldebrand, som väl kände till frimureriet och ordensväsendet i allmänhet, upprullade i denna akt hela den symboliska apparaten af blänkande dolkar och rasslande kedjor, brinnande facklor och flammande altaren, maskerade gestalter, hemska receptionsceremonier med högtidliga edsafläggelser och alla dessa
