Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
161

från kolonien, och urtima riksdagen 1817–1818 mottog därför från Kungl. Maj:t en proposition om att utfå det årliga understödet åt teatern af andra allmänna medel. Grefve Löwenhielm hade nämligen i ett till Kungl. Maj:t ingifvet memorial, dateradt den 6 maj 1818, skildrat teaterns förtviflade belägenhet. Det ögonblick närmade sig, då han icke längre kunde honorera de i Kungl. Maj:ts namn afslutna kontrakt. Årets första kvartal hade förflutit utan någon inkomst från S:t Barthélemyfonden, det andra gick snart till ända med samma resultat; teaterns tillslutning för sommaren var nära, och med recetternas upphörande vore ”den sista möjligheten slut att ens kunna lifnära de mest behöfvande vid teatern”. Om ej snar hjälp beviljades, ägde grefve Löwenhielm ingen annan utväg än att olagligt bryta kontrakten, hvarigenom sujetterna jämte deras familjer, öfver tusen personer, störtades i elände; teaterns upplösning blefve äfven oundviklig. Densammas upprätthållande var dock ur både litterär och moralisk synpunkt nödvändig. En reduktion kunde möjligen för framtiden åstadkommas, men planens utarbetande fordrade tid och lugn.

Löwenhielms memorial insändes direkte till statsutskottet, som sex dagar efter mottagandet afgaf sitt betänkande. Utskottet erkände ”teaterns nyttiga inflytande och föremål i flera hänseenden”, men trodde, att dess underhåll borde bero af de tillgångar, som kunde finnas, utan att öka de allmänna utskylderna; erinrade, att den summa, som erfordrades, var stor i förhållande till rikets knappa tillgångar; kunde

11 — Svenska teatern III.