Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
163

Fredrik Åkerhielm fick nu ordet. Det vore ej nationen värdigt, yttrade han bland annat, om en sådan bildningsanstalt som teatern skulle gå under. Nationen behöfde förädlande konstnjutningar, men han betviflade, att den frivilliga bevillningen skulle utgå tillfyllest, och ville därföre rösta för ett årligt statsanslag af 30,500 rdr bko. Friherrarna Cederström och Boije, herr von Hauswolff, m. fl. talade för teatern, herrar Ankarswärd, far och son, talade emot. Löwenhielm var outtröttlig i sina bemödanden, och flera af hans anföranden i denna fråga äro verkliga små mästerstycken. Bland annat sade han: ”Statens tjänstemän ha hopp om befordran, kanslisten kan sluta som statsminister, fänriken som fältmarskalk. Teaterartisten har endast att påräkna en stigande aflöning och allmänhetens loford eller klander. Ett ringa lyte kan göra honom oanvändbar. Han kan visserligen några timmar spela både minister och general och möjligen bli applåderad. Men sedan ridån gått ned, återvänder han kanske till ett hem, där armodet möter honom i dörren. 'Mina herrar!”, utropade han, ”när man belönar endast med penningar, så måste man ge mycket penningar!” — Resultatet blef, att statsutskottets betänkande återremitterades.

Äfven i prästeståndet föranledde statsutskottets betänkande en vidlyftig diskussion. Prosten Swedelius förklarade, att han i likhet med ståndets flesta ledamöter sällan eller aldrig besökte teatern, men ansåg dock, ”att denna inrättning, detta intressanta monument af Gustaf III:s tidehvarf, icke borde lämnas att gå under”. Teaterns inflytande på odlingen,