164
litteraturen, språket och de fria konsterna, i synnerhet musiken, vore obestridlig. Den förädlade sinnet och skulle motverka den gröfre sinlighetens njutningrar i hufvudstaden. Man borde äfven taga teaterpersonalens sorgliga öde i betraktande. — Professor Forsell ansåg, att teatern icke blott var ett nöje för hufvudstadens invånare, utan ock ”ett medel för hofvet och rikets högre ämbetsmän att mildra de nedtyngande bekymren”. — Prosten Hasselrot tyckte spektaklernas nytta i moraliskt afseende vara skäligen problematisk. Då både hufvudstaden och landsorten hade kyrkor och religionslärare, vore detta för den sanna moraliteten alldeles nog. — Professor Thyselius ville, att den kostsamma och alls icke uppbyggliga baletten först och främst skulle försvinna, och införskrifvandet af utländska sångröster för kören alldeles upphöra. När dessa billiga anspråk blifvit uppfyllda, borde teatern erhålla understöd, ”om det då befunnes nödigt”. — Sedan ett par teologie doktorer yttrat sig för och emot teatern, fick biskop Almqvist ordet. Han ansåg, att de i konungens namn med teatersujetterna afslutna kontrakt borde honoreras, och trodde äfven, att teatern var ett viktigt bildningsmedel. Om ej alltid goda spektakler uppfördes, borde man ihågkomma, att direktionen för att ernå större recetter måste rätta sig efter allmänhetens nycker, och dessa stodo icke alltid i full harmoni med den högre smakens fordringar. Men baletterna kunde gärna indragas, ty hvartill tjänade alla dessa förvridna kroppsrörelser och luftsprång? Icke kunde väl detta anses skönt? Utan den sinnesbedöfvande musiken skulle dessa
