konstdanser icke ens kunna uthärda jämförelse med de ännu mycket konstigare lindanserierna. — Prosten Säve ville bifalla utskottets förslag med det villkor, att på teatern endast uppfördes pjäser af konstens erkända mästerstycken, öfversatta från andra språk, och att alla sådana orimliga stycken undvekos som det, hvari det dagades sju gånger under samma representation, och så litet anständiga som en pjäs, den där hette ”Don Juan”, hvilken uppgifvits vara till den grad osedlig, att den af polisen hade bort förbjudas.
Det är rätt egendomligt att finna, huruledes Mozarts ”Don Juan” för teateranslagets förvägrande den tiden spelade samma roll, som Offenbachs ”Sköna Helena” och ”Riddar Blåskägg” gjorde femtio år senare. Slutet på visan blef, att ärendet återremitterades till statsutskottet, som upptog det Löwenhielmska förslaget om nöjesskatten, och ständernas beslut blef, att den begärda summan anvisades för år 1818, men med det uttryckliga förbehållet, att staten skulle för alltid befrias från hvarje annan utgift till Kungliga teatern än det sedan gammalt utgående årsanslaget af 6,750 rdr rgs samt lösen för tvåhundra famnar ved, då beräknad till 1,400 rdr bko. Hvad nöjesskatten beträffade, tillkomme det icke rikets ständer en sådan afgift påbjuda, utan anmälde de förslaget till Kungl. Maj:ts uppmärksammande och pröfning. En kommitté tillsattes också, som afgaf betänkande i ämnet, men förslaget kom aldrig till utförande. Konungen beslöt nämligen den Kungliga teaterns upphäfvande och förordnade, att i dess ställe en ny inrättning under namn af Stockholms
