genom ett fönster och dog genast af fallet mot stengatan 1841, fyrtiosju år gammal.
Fru Casaglis tio år äldre syster, Jeannette Wässelius, öfvergaf operascenen 1820, ehuru hon då endast var trettiosex år. I henne förlorade Kungliga teatern sin dåvarande mest firade sångerska. Hennes sköna, klangfulla stämma jämte hennes utmärkta förmåga såsom skådespelerska hade låtit henne under ett par decennier fira stora triumfer bland annat i Glucks ”Armide”, i Cherubinis ”Vattendragaren”, i Boïeldieus ”Califen i Bagdad”, i Mozarts ”Enleveringen ur seraljen” och ”Don Juan”, i ”Sargines”, ”Slottet Montenero”, ”Aline”, ”Romeo och Juliette”, såsom Antigone i ”Oedip uti Athen” och, samma år hon afgick, såsom Mathilde i ”Joconde”. Hon utnämndes till hofsångerska 1815 och dog 1853 vid sextionio års ålder.
Den 1 oktober 1817 slutade Johan Peter Lewenhagen sin teaterbana. I andra delen af dessa anteckningar ha hans tidigare växlande öden skildrats. Efter Stenborgska teaterns upphörande 1799 bildade Lewenhagen eget sällskap, som reste i landsorten under många år och åtnjöt ett godt anseende. 1812 blef han såsom sufflör och aktör anställd vid Kungliga teatern, där han samma år spelade Mårten Johansson i ”Sanct Claræ kloster”. Hans förnämsta parti och äfven hans favoritroll var den hale ränksmidaren Allbrand i ”Redlighetens seger öfver förtalet”, hvilken han återgaf med mycken skicklighet. Efter Uttini fick han öfvertaga framställningen af Holbergs ”Diedrich Menschenskräck”, hvilken han äfven lär ha gjort särdeles förtjänstfullt. Sedan han
