66
af Bernhard Crusells klarinett. Hennes unga syster spelade öfverraskande bra den snälla skoflickarhustrun, men Sofia Thunberg hade tilldelats en subrettroll, för hvilken hon ej passade. Ett stort misstag var äfven att lämna bankirens roll åt den dramatiskt svage sångaren Lindström, i synnerhet som han hade endast litet att sjunga. Det största misstaget var emellertid att uppföra pjäsen på Stora teatern, där den alldeles icke hörde hemma.
Repertoaren utfylldes för öfrigt af de välkända små operetterna och lustspelen med Hjortsberg och Deland i hufvudrollerna och dessutom med alla möjliga gamla skådespel och dramer, bland hvilka Kotzebues naturligtvis dominerade, och som spelades i urblekta kosmopolitiska kostymer och förslitna dekorationer. Hvad man i den vägen kunde tillåta sig, visar till exempel iscensättningen af den nya baletten ”Atalante och Hypomène eller Kappränningen”, där handlingen anses tilldraga sig i Greklands forntid, och som den 4 maj 1812 för första gången gick öfver Operans scen. Grekiska krigare inmarscherade där iklädda svarta stöfletter, gladiatorer uppträdde bland de täflande, och den grekiska högtidsfesten illustrerades genom en fäktmästarlektion! Dessutom voro de dansande alldeles för få och balettkårens damer för ålderstigna. Men det var tyvärr icke endast baletten, som blifvit reducerad. Äfven körens och orkesterns medlemsantal hade nedbringats till det minsta möjliga. Och dock bör man kanske icke allt för strängt klandra styrelsen. Må vi erinra oss, att Operan under Gustaf III:s tid ur konungens egen handkassa fick ett bidrag af icke mindre än 83,333
