Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
73

vakthafvande kapten konungen följaktig under den ohyggliga maskeradnatten den 16 mars 1792. Löwenhielm berättade ofta om den fasa, som betog bonom, då han hörde skottet och såg monarken bleknande stödja sig mot excellensen von Essen, som högt och långsamt yttrade: ”En rackare har skjutit konungen.”

Löwenhielms smärta gestalt, höga panna, vackra ljusbruna bår och i synnerbet hans lifliga, blixtrande ögon i förening med hans gedigna kunskaper, glada lynne och stora samtalsförmåga gjorde honom till en af de mest utmärkta sällskapsmänniskor på den tiden, och hans framgångar hos det täcka könet voro riksbekanta. De stora världshistoriska händelser, som inträffade efter Karl Johans ankomst till Sverige, gåfvo Löwenhielm tillfälle att fullt visa sin begåfning. Efter fredssluten blef han minister i Wien 1815 och 1818 i Paris, där han ända till sitt åttiofemte år bevakade Sveriges intressen på det mest fulländade sätt, hvilket beredde honom en popularitet, som aldrig förlorades. Under de sista tjugu åren af sin Parisvistelse bodde han rue d'Anjou S:t Honoré i det nuvarande numro 74. Oförglömmeligt lär det ha varit att där höra honom, stående framför salongskaminen, berätta om sin ungdomstid vid Gustaf III:s hof med det utsökta behag och den eleganta ton, som var för den gamle gustavianen så utmärkande, och med en fullkomligt ungdomlig liflighet, som erinrade om Beskows ord, att ”varma hjärtat af kornetten slår under fältherrns blåa band.” Betecknande för hans omsorg om Sveriges ära liksom för hans sinnes spänstighet ända in i