prinsens ingripande. Lindström skänkte åt engelsmannen behaget af sin vackra röst, men var som vanligt klen i den dramatiska framställningen. Prinsen utfördes af Lindman, som försvagade sluteffekten genom sitt lama spel, och Brooman saknade tillräcklig värdighet som peruansk fältherre, med ett ord regien var dålig, som den ofta var på den tiden, och operan kunde ej gifvas mer än fyra gånger. Bättre tur hade en komedi i en akt af Monvel med musik af Dalayrac, som för första gången gafs den 11 december, ”Ambroise eller Se här min daglön”, för hvilken pjäs en verklig händelse från 1784 lär ligga till grund. En gammal tjänare, Ambroise, öfverger ej sin matmor, som råkat i armod, utan skänker henne hvarje afton sin daglön. Slutligen återvinner hon sin förmögenhet och får då belöna honom för hans trohet. Pjäsen förtjänade det bifall den vann på grund af sin präktiga karaktärsteckning, sina rörande situationer och de förtjusande melodierna. Den kunde dock ha varit bättre inöfvad, och dess verkan försvagades genom att spelas på den stora operascenen. Hjortsberg var förträfflig i titelrollen, och fru de Veronne hade ej kunnat anförtros åt någon värdigare än Kristina Ruckman. Elise Frösslind och Brooman fulländade ensemblen.
”Gustaf Vasa”, Gustaf III:s och Kellgrens mästerstycke, där friheten, dygden och fosterlandskärleken så vältaligt prisas, kom på nyåret 1813 åter på spellistan och mottogs med allmän och rättvis förtjusning. I en dåtida recension säges det, att Karsten fortfarande är utomordentlig såsom Kristian Tyrann. ”Det raseri, hvarmed han i tredje akten
