82
fattar sin värja och sin sköld, det trots, hvarmed han sätter hjälmen på sitt hufvud, men mer än allt hans sortie i denna scen äro verkligt sublima.” Gabriel Åman fick några gånger dubblera partiet och ansågs ganska tillfredsställande, ehuru hans sångröst ej var något att skryta med. I Severin Norrbys roll alternerade Cederholm och Kinmanson. Jeannette Wässelius hade öfvertagit Kristina Gyllenstiernas parti och utförde det förträffligt. Kristina Ruckman spelade Cecilia af Eka. ”Dekorationer och kostymer ha något föråldrats” — heter det — ”men magien af Desprez’ pensel är dock ännu kvar hos de förra och skall länge förbli det.” Truppernas defilering lär ha varit imposant. Den där tiden och äfven långt senare nöjde sig äfven de förnämsta aktörerna emellanåt med ganska obetydliga roller på gund af de tjänstgöringspenningar de för hvarje uppträdande erhöllo, ja! de åtogo sig till och med rama statistroller. Sålunda spelade till exempel Lars Hjortsberg i ”Gustaf Vasa” en anförare för en trupp danska krigare och fick en afton sin högra hand ganska illa skadad under de lifliga drabbningar, som därunder levererades.
I februari uppfördes en enaktsoperett, ”Den afbrutna concerten” med musik af Berton, och i april Boïeldieus här redan af Gustaf IV Adolfs franska trupp spelade operett i två akter ”Min tante Aurore”, hvars framförande väckte den ömtålige konungens vrede till den grad, att truppen ögonblickligen afskedades.[1] Nu mottogs pjäsen med särdeles stort
