Vintersäsongen 1812−1813 var i flera hänseenden den mest lysande Sveriges hufvudstad då ännu upplefvat. Hoffester, sällskapsspektakler, baler och tillställningar af alla slag aflöste hvarandra oafbrutet, de ena gladare och präktigare än de andra, och deras glans förhöjdes genom en mängd framstående främlingar, som dessa år besökte Stockholm. I den nyligen i London utgifna ”Correspondence of Sarah, lady Lyttelton” förekomma några resebref från Sverige under den bröllopsfärd hon och hennes man år 1813 företogo till vårt land. De foro från Göteborg till Stockholm med gästgifvarskjuts öfver Arboga, beundrade Trollhättan och Venern och voro alldeles förtjusta öfver hela färden, ehuru själfva folkets yttre ej föreföll dem vidare sympatiskt. ”I never beheld so ugly a race as the Swedish countryfolk” skrifver den unga ladyn. Öfver Stockholms läge uttalar hon sin hänryckning liksom öfver dess många praktfulla byggnader, och hon har ej undgått att smittas af svenskarnas entusiasm för sin kronprins. Sällskapsbruk, toalettregler och matordning väckte hennes munterhet, men hon uttalar sitt lifliga erkännande öfver den svenska gästfriheten liksom öfver den oväntade komfort man här kunde bereda sig for en billig penning. Det lifligaste intrycket från vårt land tycks hon ha fått genom samvaron med den gamla grefvinnan Sofia Piper, född von Fersen, ”the most fascinating woman”, som hon kallar henne. Brefvet om Löfstad slott och dess härskarinna är ett vackert erkännande åt det bortdöende gustavianska tidehvarfvets fina spiritualitet och förnäma elegans.
Andra märkligare främlingar voro prins
