86
uteslutas.” Man frågar sig då ovillkorligen, hvarför gafs icke pjäsen på den större scenen? Detta berodde på den förut omtalade, af Skjöldebrand 1811 genomdrifna nyorganisationen af teaterverksamheten, som bland annat bestämde, att alla talpjäser, större eller mindre, skulle uppföras på Dramatiska teatern. Erfarenheten hade dock ganska snart visat, att denna anordning medförde för bägge teatrarna betänkliga olägenheter såväl i sceniskt som administrativt och ekonomiskt afseende. Den tidens operetter förfelade på den stora scenen i väsentlig mån sin verkan, emedan ramen var alltför rymlig för de små taflorna, och för skådespel ”med stort spektakel”, som det kallades, det vill säga tragedier eller historiska stycken med körer och balett, försvagades illusionen af det trånga utrymme, som fanns på den lilla dramatiska scenen. Då hvardera teatern dessutom hade sitt särskilda från den andras fullkomligt afvikande reglemente, måste likartade tjänstefrågor behandlas olika, allt efter som de uppstått vid den ena eller andra teatern. Ytterligare voro personalens lottandelar från hvardera teatern olika, hvilket åstadkom oupphörliga förargelser. På alla dessa olägenheter trodde man sig kunna råda bot genom bägge teatrarnas fullständiga förening, och grefve Löwenhielm framlade också efter ett år ett förslag i sådan riktning, som gillades af konungen, hvarefter den nya inrättningen under namn af Kungliga teatern tog sin början den 1 juli 1813. Hjortsberg krånglade som vanligt, men uppgörelse blef dock snart träffad också med honom.
⁎
