90
göra bekantskap med en sådan kvinna! Då kunde det löna mödan att lefva i denna världen!” Leopold ensam ställde sig i början bestämdt afvisande, liksom Goethe förut gjort i Weimar, där Schiller betygade, att han hade bistra timmar att utstå med henne, ”den rörligaste, mest slagfärdiga och ordrikaste bland alla lefvande varelser”, han träffat på. Kort före hennes afresa gaf Leopold emellertid efter, och mötet hade till följd, att de blefvo ytterst intagna af hvarandra. Hon tyckte sig höra Voltaire, och han fann, att hennes ”glänsande snille, oerhörda kunskaper beträffande både den intellektuella och sinnliga världen gåfvo en oemotståndlig tjuskraft åt hennes samtal”.
Den politiska världen däremot greps af förskräckelse vid ankomsten af denna ”salongernas Minerva”. Konungen beslöt att vägra henne tillträde till hofvet, och det talades till och med om att omedelbart utvisa henne ur landet. Då kronprinsen, som varit bortrest, på aftonen samma dag, som madame de Staël anländt, återkom till hufvudstaden, förändrades emellertid genast situationen, och alla dörrar öppnades för henne. Den 27 september presenterades hon för drottningen, inbjöds till middagen och blef vid supén föreställd för konungen. Kronprinsen i synnerhet erfor ett utomordentligt nöje af umgänget med den snillrika kvinnan, Montesquieus och Rousseaus lärjunge, kejsar Napoleons afsvurna fiende, af ett temperament likt en orkan och med en begåfning, som gifvit henne namn af ”sin tids lysande intellektuella samvete”. Och hon å sin sida knappast såg eller hörde någon annan än
