Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
91

prinsen. ”Kronprinsen — skref hon till hertiginnan af Sachsen-Weimar — är vårt tidehvarfs verklige heros, ty han förenar dygd och snille, en förening som tycks vara tillintetgjord.” Madame de Staël gjorde sig för öfrigt ett nöje af att söka bryta det stränga, stela och i synnerhet för en person med hennes skaplynne olidliga svenska hofceremonielet. Under samtalen med kronprinsen satt hon vårdslöst tillbakalutad i ett soffhörn, och de gamla historiska urkunderna förtälja, att det till och med kunde hända, att hon kastade det ena benet öfver det andra. Den i den forna gustavianska hofetiketten alldeles förstenade öfverceremonimästaren von Hauswolff fann hennes ogenerade och i utomordentlig grad respektlösa uppträdande högst stötande och förklarade, att, om fru de Staël icke vore ett fruntimmer, skulle han tillrättavisa henne med värjan i hand. Ett kvickhufvud svarade då: ”Var säker på, att hon tar emot utmaningen, och, eftersom hon får välja vapen, skall hon döda er med ett epigram.”

Det finns en anekdot beträffande denna m:me de Staëls svaghet att gärna kokettera med sina fötter och smalben. Hon blef under en maskeradbal lifligt intrigerad af en mask, som tilltalade henne med hennes namn, och då hon frågade, hur han kunde veta, hvem hon var, svarade han med en artig gest: ”Ah! madame, je reconnais la statue au piédestal (pieds de Staël).”

Madame de Staël kvarstannade i Stockholm ända till slutet af maj 1813 och bodde under sin långvariga vistelse där vid Gustaf Adolfs torg snedt emot hörnet af Operahuset. I denna sin bostad samlade