conversation och l’enthousiasme voro förträffliga; recensionen af Schillers Maria Stuart pressade tårar utur nästan allas ögon och var af en lika stor som sann effekt. Lecturen varade ifrån kl. half 8 till 10, och ingen var närvarande, som icke hade önskat den varat ännu mycket längre. Arbetets värde förenadt med fru Staëls sätt att läsa, den värma hon satte i deklamationen, allt ökade intresset för åhörarna.” Hon bjöd sina vänner äfven till politiska klubbaftnar, om hvilka utrikesministern von Engeström skrifver till kronprinsen den 28 maj, två dagar efter sedan hon lämnat Stockholm: ”Le départ de m:me de Staël, qui eut lieu hier matin, promet une espèce de repos. Les dernières trois semaines de son séjour à Stockholm ont été assommantes, à cause de toutes les pretentions qu’elle formait … Il est vrai que les réunions chez elle sont moins dangereuses dans ce pays-ci que dans bien d’autres, mais elles ressemblent à des cafés politiques; on y bavarde surtout, et la doctrine qui s’y prêche est subversive de tout ordre.”
Äfven i konstnärligt hänseende var denna vinter en af de mest omväxlande och mest gifvande Stockholm haft. Jag behöfver därvid endast erinra om Alessandro Ferlendis, virtuos på oboe, och hans hustru, kontraalten Giovannina Ferlendis, hvilken senare uppträdde äfven på Kungliga teatern i ”La donna bizarra”, operabuffa i en akt; pianisten Ludwig Berger, hvilken bland sina elever räknade Felix Mendelsohn Bartholdy; fiolspelerskan Luisa Gerbini, elev af Viotti; den öfver hela Europa bekante tonsättaren, pianisten Ferdinand Ries, som hade en
