Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

146

han fick någon officiell anställning här hemma, där han likvisst på grund af sin kvickhet och sin belefvenhet spelade en mycket framskjuten roll inom den societet, där man roade sig. I Karl XIII:s och den älskvärda, glada drottning Hedvigs hof var han den ständige anföraren för snillets lekar. Ehuru han var titulerad kammarjunkare, ingick han dock aldrig i någon hoftjänst, men framstod öfver allt som en af hofvets stjärnor, högt uppburen för sina lyckligt turnerade än på franska, än på svenska författade kupletter och småpjäser, och på Rosersberg blef han ånyo spiritus rector inom nöjesvärlden i början af 1820-talet. En mera underhållande sällskapsman än han kan man ej tänka sig. Han hade med uppmärksam blick på nära håll sett världshändelserna utveckla sig och lärt själf känna de flesta af de handlande personligheterna. Hans minne var utomordentligt, och dessutom ägde han förmågan att med dramatisk liflighet i åtbörder och ansiktsspel framställa tilldragelsernas förlopp. Man lyssnade därför begärligt till de otaliga anekdoter han berättade och njöt af hans gnistrande anmärkningar och infall.

1821 blef han grefve, följande år serafimerriddare och 1825 en af rikets herrar.

1823 utnämndes han, som ofvan sagts, till chef för de Kungliga teatrarna och förvaltade deras angelägenheter med samma noggrannhet och flit, som utmärkt honom som diplomat. Det lyckades hans mångsidiga förmåga att, trots den höga ståndpunkt den svenska scenen redan nått under hans båda närmaste företrädares styrelser, bringa den till en förut