osedd prakt och illusion, och det utan att förstöra finanserna. Bland annat anskaffade han nya belysningsapparater för eld- och månsken, hvilket väckte den då ej så bortskämda publikens lifliga förtjusning. Vid pjäsernas uppsättning bestyrde han själf om allting. Han öfvervakade noga från första början, att dekorationer, kostymer, rekvisita och belysning voro riktiga och verkningsfulla. Dessutom retuscherade eller omarbetade han alla öfversättningar af till uppförande antagna utländska stycken. När till exempel kapellmästaren förklarade, att texten till operan ”Ferdinand Cortez” ej kunde sjungas sådan den var, kallade han honom till sig, och under flera dagar höll han på och skref om både arior, recitativ och ensemblesaker för att lämpa dem efter musiken. På samma sätt med operorna ”Jessonda”, ”Lilla slafvinnan” med flera samt en mängd talpjäser; dessutom öfversatte han flera af Scribes småstycken. Om Lagerbielke såsom teaterchef är det omdöme odeladt, som han i sitt inträdestal 1819 i Svenska akademien gaf sin företrädare därstädes, de Kungliga teatrarnas forne andre direktör, friherre Zibet: ”Hans förvaltning utmärktes af ordning och opartiskhet, den förra svår att vid detta slag af styrelse införa, den senare ej lätt att därvid själf bibehålla. Till svenska scenens framsteg voro hans odlade smak, hans varma nit för vitterheten, hans fortskyndande drift hufvudsakligen bidragande.” Och i sitt minnestal öfver honom själf i samma akademi yttrade biskop af Wingård: ”Stor i snille, kunskaper, verksamhet, tal, skrift och umgängesvett har han känts af samtiden.”
