Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

176

ärorika bana hans börd tillförsäkrar honom för att i stället följa henne och zigenarhorden, som nu aftågar mot Valencia under afsjungandet af den vackra kören ”Se purpurskyn vid österns bryn, som bådar, att solen går upp.” Där spelar tredje akten. Preciosa inbjudes att med sin sång förhöja festligheterna vid don Fernando de Asevedos silfverbröllop af dennes son don Eugenio. Han blir betagen af den sköna flickan och ägnar henne sin hyllning, hvilket förtretar don Alonso till den grad, att en strid uppstår dem emellan. Alonso afväpnas och fängslas af slottsfogden och hans män. Preciosa vill följa efter och söka rädda honom, men hejdas af zigenarhöfdingen, som vill släpa henne med sig. Hon griper då en bössa och tvingar honom under hot att eljest skjuta ned honom att gå före sig till slottet för att befria don Alonso, en scen som aldrig förfelade sin stora verkan på publiken. Sista akten tilldrar sig på don Fernandos slott, där Preciosa på det ömmaste mottages af slottsfrun, donna Clara, som icke vill släppa henne ifrån sig. Den gamla zigenerskan Viarda yppar nu, att Preciosa är deras bortröfvade och begråtna dotter, och allt slutar i fröjd och gamman.

Vid sin urpremiär i Berlin 1820 väckte skådespelet ett entusiastiskt bifall och mottogs äfven af Stockholmspubliken med verkligt jubel samt kvarstod på Kungliga teaterns spellista ända till 1862, då det hunnit uppföras mer än hundra gånger. Till den stora framgången hos oss bidrog mäktigt det briljanta utförandet, de härliga, välbesatta körerna, de nya, vackra och karakteristiska kostymerna liksom de nya präktiga dekorationerna samt icke minst de