218
nu att göra sig af med den farlige fången och ger honom gift i hans vin, hvilket denne ämnar dricka, ehuru han förstår hvad det innehåller. Först vill han dock skriftligen testamentera sin förmögenhet till Antonio, som han älskar oaktadt hans förräderi, och i hvilken han genom hans berättelse igenkänner sin son. Han har nyss gifvit en ring, det sista minnet af Nisida, åt en ung flicka med samma namn (Karin Almlöf), dotter till en gondolförare (Sevelin). Den gamle kastellanen, som fått se ringen, rusar in, upptäcker sin aflidna dotters förförare, men förlåter honom. I detta ögonblick höres stridslarmet utanför fästningen. Prokuratorn inkommer med väpnadt folk, som han befaller gripa Donalto. Kastellanen drager svärdet till hans försvar, men Antonio, som är mera handlingskraftig, fattar en pistol och skjuter utan krus ihjäl statsprokuratorn. Genom motsatta dörren intränger Della Porta med trupper och folk, förklarar Venedig fritt, och ridån faller. Några bipersoner äro insatta för att muntra upp åhörarna med några små roligheter såsom gondolföraren Pietro med hustru och dotter. För öfrigt är pjäsen späckad med allt, som kan fröjda en kritiklös publik, med slott, grafvar, fängelser, stridsbuller, kanon- och gevärsskott, giftblandning, mord, högljudda exklamationer, sammansvärjningar, våld och tyranni, oskuld och känslosamma dygdefraser. Det var således helt naturligt, att den skulle mottagas med en stormande entusiasm, och väldiga bravorop fyllde salongen efter sista ridåfallet.
Alla rollerna spelades utmärkt. I synnerhet excellerade Sara Strömstedt såsom ynglingen Antonio,
