Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

220

Istock, som skall gifta bort sin dotter, har måst lofva sin måg att till bröllopsgåfva ge honom en menuett, som den store mästaren komponerat just för detta tillfälle. Istock framför sitt ärende, Haydn finner infallet lustigt, lofvar uppfylla hans önskan och ber honom komma tillbaka om en halftimme. Menuetten blir på bestämd tid färdig, och Istocks bröllopsgäster spela den i en trädgård, där Haydns lagerkrönta byst är uppställd, och Istock ber honom mottaga en fet oxe som ett bevis på hans tacksamhet, hvartill Haydn samtycker. En liten kärlekshistoria mellan Haydns systerdotter och furst Esterhazys sekreterare är inlagd för att fylla ut pjäsen, hvilken endast tjänar till ram åt musiken, som här är hufvudsaken. Hjortsberg hade som Haydn en obetydlig uppgift, hvilken till på köpet ej låg för honom. Fahlgren däremot var förträfflig som oxhandlaren, hvilken roll han spelade med en ledighet, munterhet och naivitet, som förskaffade honom det lifligaste bifall. De ungerska kostymerna voro nya och vackra.

Då arfprinsen Karl, sedermera Karl XV, blifvit född den 3 maj, var teatern på aftonen fylld till sista plats. Programmet upptog ”Den nya egendomsherrn”, ”Oxmenuetten” och Taglionis pantomimbalett ”Den nya Narcisse”. Före spektaklet begärdes och afsjöngs folksången, och då i andra pjäsen Istock i en aria sjunger: ”Gud bevare vårt furstehus”, ropades da capo, hvilken önskan genast efterkoms, och midt i pjäsen förnyades ropen på folksången, som återigen afsjöngs med en sällan hörd entusiasm.

För att vederbörligen fira denna stora tilldragelse skref Bernhard von Beskow en tillfällighetspjäs i en