erhöll den nordiske konungasonen af mängden, som antog, att han var för slö eller feg att fullgöra sin plikt att hämnas faderns död. När han slutligen utfört sitt farliga värf, blef folkets beundran så mycket lifligare, och det honom tilldelade öknamnet blef nu ett hedersnamn, som under tidernas lopp utplånade hans verkliga namn, så att eftervärlden aldrig fått veta, hvad han egentligen hetat.
Att Hamletssagan äfven lefvat i Sverige, därpå ha vi ett ojäfaktigt vittnesbörd i Erikskrönikan eller gamla rimkrönikan, där den sorgliga brödratvisten mellan Magnus Ladulås’ söner skildras. Sedan Birger vid det fasaväckande Nyköpings gästabud svält ihjäl sina bägge bröder, blef han så glad, att han betedde sig som om han varit tokig, eller som det heter i krönikan:
”Tha slog Konungen handom samman
ok log fast ok giorde aff gamman
rätt som han wore en amblodhe,
then sik intet godt förstode:
Min Drotning signe then helge And,
nu hafwer jag Swerike i mina hand.”
Detta uttryck visar oemotsägligt, att sagan om den danske prins Amleths låtsade vansinne så djupt inträngt i forntidens föreställningssätt, att det öfvergått till ett nomen appellativum med betydelsen af en narr, en fånig person.
Shaksperes skådespel uppfördes för första gången på svenska 1787 i Göteborg med Anders Widerberg i titelrollen (se del I sid. 147), och under samma årtionde förekom det äfven på Karlskronas teater. Men på den gustavianska scenen passade icke "en
2 — Svenska teatern IV.
