Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

18

så barbarisk, otyglad och orimlig dramaturg som Shakspere, hvilken saknade sann smak och trotsade dramatikens grundregler". Jag ber att härvid få erinra om Zibets förut anförda betecknande bref till Gustaf III 1784, sedan han i Paris åskådat "Macbeth" och "Kung Lear" (se del II, sid. 146 och 147), och 1791 skref Edelcrantz till konungen om återgifvandet af "Hamlet" i Hamburg: "Stycket är allt för fullt af löjligheter och absurditeter, för att man skulle fästa sig vid dylikt hos skådespelarna." 1816 säger Scheutz i förordet till sin öfversättning af "Julius Cæsar": "Shaksperes värde som teaterförfattare har länge varit omtvistadt, och tvisten fortfar ännu." Då han 1820 utgifvit sin försvenskning af "Köpmannen i Venedig", skrifver en tidning, att "det förråder brist på smak och urskiljning att göra sig mödan med dess öfversättande", och en annan säger 1821, att "Shaksperes djupa okunnighet om teatralisk konst och ordning, ehuru en hufvudsaklig brist, likväl som den stöter åskådaren mer än läsaren, kan lättare urskuldas än denna fullkomliga brist på smak, som råder i dess pjäser — den frambryter endast vid intervaller med snillets svedande ljungeldar. Han ägde ett stort och öfverflödande snille, lika rikt på tragisk som komisk åder — men han bör anföras såsom ett varnande efterdöme, huru farligt det är att ösa blott ur dessa källor för att vinna en förträfflighet i de vackra konsterna". Ännu 1906 skrifver "den gamle på Jasnaja Poljana", Leo Tolstoj, att han med "Kung Lear" i sin hand skall bevisa, att Shakspere icke blott saknar genialitet som författare, utan helt enkelt är en mediocre