Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19

bokskrifvare. Iffland yttrade, att "Shakspere var en för stark näring ofvanpå de franska tragedierna, hvarför det händt, att hans arbeten mera förvånade än förstodos, och beundrades mera än gjorde intryck". Han tillade, att Schröder var den förste, som i Hamburg bragt "Hamlet" på tyska skådebanan, och att Schröder genom sin i detta stycke utvecklade talang kan tillräkna sig äran att ha gifvit en ny riktning åt smaken för skådespel i Tyskland. Till någon del har han väl äfven härigenom beredt möjligheten för Shakspere att vinna inträde på svenska scenen.

När Åkerhielm tog sig för att framföra "Hamlet" på den kungliga scenen, stod det i Litteraturtidningen, att "det fordrades ett slags heroism" för att upptaga ett sådant drama. Men vågstycket lyckades öfver all förväntan. Scheutz skref till Crusenstolpe om intrycket af första representationen, att "folk tyckte sig ej hafva sett något skådespel förut". Till och med den gamle gustavianen Leopold yttrade till Lorenzo Hammarsköld, efter hvad denne berättar för Molbech, att "den där käringhistorien tog sig verkligen bättre ut, än jag förmodat". Och dock var öfversättningen af Per Adolf Granberg skäligen underhaltig, ehuru Åkerhielm retuscherat densamma. Hammarsköld säger i ett bref till Scheutz, att han "tillhunsat pjäsen på det liderligaste". Och det är icke utan, att han däri har rätt, ehuru man måste medge, att Granbergs tillvägagångssätt var nästan pietetsfullt i jämförelse med de godtyckligheter Franska akademiens ledamot François Ducis tillät sig mot den store brittens drama, innan det framfördes på Théâtre français. Bland annat hade han