Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25

skådespelare att tillgå den där tiden, man ville gärna ha honom med, om det var möjligt, och dödgräfvarens roll, hvartill han var klippt och skuren, var tyvärr utesluten. Om icke Polonius i den Granbergska bearbetningen blifvit så vanställd, hade väl den uppgiften passat hans talang långt bättre än Horatio. Konungen spelades otadligt af Cederholm, och detsamma var förhållandet med Lindman som Laertes och Fredrik Kinmanson som vålnaden. Brooman som Polonius ansågs mindre tillfredsställande och saknade den otvungna belefvenhet, som karakteriserar en hofman. Fru Deland, född Rydberg, lär ha spelat drottningen stelt och sömnigt. Ofelias roll hade lämnats åt den då fyrtioettåriga fru Åbergsson, född Kuhlman, till hvars förmån skådespelet gafs den första aftonen. Denna inom komediens område förträffliga aktris misslyckades nästan alltid, då hon spelade tragedi — så äfven här. En bedömare yttrar, att, om det varit möjligt att fördärfva en så härlig roll, skulle hon ha lyckats i detta föga prisvärda bemödande. Både ålder och utseende hade hon emot sig, och hade i vansinnighetsscenerna ej gifvit akt på den om Ofelia gjorda anmärkningen, att hon förstod att mildra och försköna själfva lidandets galenskap. Hon lär ha framträdt med utsträckta armar, stelt nedhängande händer, släpande gång och talat i en "monoton pjunkton". Såsom Lucianus hade den unge eleven Torsslow en af sina första roller.

Åbergssons mästerliga återgifvande af titelrollen afgjorde emellertid pjäsens framgång och vitsordades af publikens högljudda bifall. I synnerhet lär han ha varit utmärkt i de starkare scenerna, under