missöden och triumfer samt innehöll fleuretter och rökverk på både vers och prosa. Han brukade själf läsa upp bladet för societeten efter déjeunern till åhörarnas stora glädje och gamman. Dåvarande hofkanslern grefve Gustaf af Wetterstedt, hvilken samtidigt vistades på Rosersberg, och som på statskonstens allvarliga fält täflade med Lagerbielke under hela deras lefnad, roade sig med att likaledes uppläsa en handskrifven journal, för att äfven som publicist söka göra Lagerbielke första platsen stridig, och man lär ha varseblifvit en ganska stor misslynthet hos den senare, om den förres tidningsblad lyckades ådraga sig en större uppmärksamhet af den högförnäma åhörarkretsen än hans eget.
Den där tiden, då de dagliga tidningarna ännu icke börjat sysselsätta sig med skvallerhistorier och on-dits, voro Lagerbielkes och Wetterstedts gazetter icke de enda handskrifna avisor, som sändes omkring till vänner och bekanta. Äfven den allmänt kände och kvicke grefve Hampus Mörner, hvilken i början af 1820-talet uppehöll sig i hufvudstaden, sammanskref en tidning för att roa sin bror, under dennes vistelse på Tullgarn. Det heter däri en februaridag 1822:
”På slottet gafs i går supé,
prinsessans hof var där med flera;
ett franskt spektakel fick man se,
och prinsen täcktes själf agera.
Fru Lagerbielke som aktris
sågs allmänhetens bifall vinna.
Som dagen skön, men kall som is
var grefve Löwenhielms grefvinna.”
En annan gång heter det:
