Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

94

fördomen mot skådespelaryrket ingalunda, som man ofta påstått, är försvunnen, utan alltjämt glöder under toleransens tunna askhölje för att litet emellan blossa upp i ganska heta flammor. Om på vissa håll en besinningslös histriondyrkan kan slå öfver ända till osmaklighet, tar å andra sidan oviljan mot scenens folk stundom rent af förhatliga former.

I motsats till den nyssnämnde Ladugårdslandspojken trotsade unge Klas, som sannolikt icke hade någon afsevärd arfslott att förlora, sin faders förbud och kallade sig därefter Åhmansson. Han var för öfrigt en hjärtans beskedlig och hygglig gosse, men litet stolt öfver sitt vackra utseende och sin klangfulla röst, hvarför han af sina kamrater fick skämtnamnet ”bofinken”. Efter femårig elevtid eröfrade han ändtligen sitt aktörskontrakt den 1 juli 1834, men innan det nya spelåret hunnit börja, bortrycktes han den 11 september af koleran. Ett bevingadt uttryck lefver ännu kvar efter honom. Samma natt han dog sutto vännerna och vakade kring hans säng. Plötsligt utropade han: ”Go’ natt me’ er gossar! Nu tar allt hin ve’ bofinken!” hvarefter han insomnade för alltid.

*

I andra och tredje delarna af dessa anteckningar har jag omtalat åtskilliga sällskapsordnar, som blomstrade i hufvudstaden under slutet af sjuttonhundratalet och början af det följande århundradet och skänkte sina medlemmar glädje och trefnad genom teatraliska förströelser. Lusten för dessa nöjen