i dekorationer och kostymer. Recettagarinnan blef lifligt applåderad, men man ansåg, att det ej vittnade om god smak hos ”lilla rödlufvan” att föredraga Roger framför Rudolf, ty om också ”vargen” var lättfärdig som Don Juan, var Roger lika tråkig som don Octavio och hade samma brist, som Nanette anmärker hos sin fästman, magister Job, att ”han icke ägde någon talisman”.
Såsom Gustaf II Adolf i ”Siri Brahe” debuterade i början af mars den sjuttonårige Klas Åhmansson, hvilken på hösten året förut blifvit aktörselev. Han var son till en kommissarie i general-assistans-kontoret, som till på köpet blifvit vasariddare och hette Per Isak Åhman. När sonen ej kunde motstå sin håg att ägna sig åt scenen, blef fadern ursinnig, försköt honom och förbjöd honom att bära det stolta namnet Åhman. Det var med den dryge generalassistanskontorskommissarien och riddaren som med en viss hökare, hvilken i min ungdom bodde på Ladugårdslandet. Från att vara en fattig bodpojke hade han genom lyckade kronoleveranser kommit sig upp och blifvit stormrik. Han ägde en med de lyckligaste anlag för scenen utrustad son, som enträget bad sin far att få gå in vid teatern. Men denne svarade ständigt. ”Du får hellre bli Dihlströmare!Anm Blir du aktör, gör jag dig arflös! Min son får ej beträda tiljan”! Och trots sin förtviflan vågade den arme ynglingen ej sätta sig upp mot sin grötmyndige pappa, utan resignerade inför utsikten att eljest gå miste om det stora arfvet.
Exemplet, som skulle kunna mångfaldigas, visar tydligt, huruledes ännu i våra dagar den gamla
