tycks under de nästa årtiondena snarare tilltagit än förminskats, och under denna tid bildades bland borgerskapet en stor mängd sällskap, hvilkas enda ändamål var att ”spela teater”. När ”Nytta af enighet” upplöstes 1815 (se del II sid. 182), inträdde dess medlemmar i den på hösten samma år instiftade ”Auroraorden”, hvars förnämsta göromål enligt stadgarna var ”att med glada tidsfördrif vid lediga stunder skingra de bekymmer, som äro oskiljaktiga från dagens mödor”. Dessa tidsfördrif bestodo i att anordna sällskapsspektakler, och ledamöterna voro ovillkorligen skyldiga att på scenen uppträda, när de därom anmodades af teaterföreståndaren. Ordens förste stormästare var författaren August Strindbergs farfar, den mycket uppburne kryddkramhandlaren och stadsmajoren Zakarias Strindberg, under hvilkens styrelse ledamöterna visade stor dramatisk lifaktighet. Han skref själf en mängd inom orden spelade pjäser, bland andra det stycke hvarmed ordensteatern invigdes den 26 februari 1816: ”Namnsdagen”, lustspel i en akt med prolog. När han följande år lät förleda sig att utgifva detta opus på trycket, syntes i Allmänna journalen följande elaka omdöme om detsamma: ”Det är till både innehåll och stil det plattaste, osmakligaste, mest släpande och ledsamma recensenten vet sig någonsin ha sett… Man vill ej nämna, att författaren saknat alla tecken till talang, han synes äfven fullkomligt obekant med hyfsadt folks umgängeston”. Ett annat af hans stycken, som han äfven lät trycka, var ”Auroras fest”, ett divertissemang i en akt, hvarmed ordens högtidsdag 1820 firades. Det är ett herdespel med sång och musik i den
