160
på festen, drar han fram några bröllopsverser, som han har i fickan. På premiärkvällen får Sevelin det infallet att låtsa ta galet och plockar först upp den där visan till farbror Mårten, som han föredrog med mycken aplomb. Ett par dagar därefter fick man läsa i Dagligt Allehanda: ”Sedan det oskyldiga omnämnandet af farbror Mårten, som undföll mig vid första representationen af komedien ”Aptit utan pengar” (och hvilket uttryck visserligen ej finnes i rollen) väckt den uppmärksamhet, att Stockholmspostens utgifvare ansett sig därigenom vara personligen åsyftad, finner jag mig böra förklara, att jag alldeles icke vetat, att kapten Lindeberg äfven hetat fabror Mårten; och om det kan trösta Stockholmspostens utgifvare, får jag äfven nämna, att jag genast för min förseelse blef af Direktionen fälld till plikt af 55 rdr 26 sk. 8 rst. bko, och det tyckes ej vara mera värdt. Stockholm den 7 november 1831. P. E. Sevelin.” Jag föreställer mig, att Beskow med mycket nöje ersatte Sevelin för denna nödtvungna utgift till följe af påhittet, för hvilket Beskow för öfrigt nog icke var alldeles främmande.
Den sista af de tre enaktarna, vådevillen ”Varulfven” af Scribe, hade sin premiär den 14 november på Sevelins recett. Texten var öfversatt af skalden Magnus Stiernstolpe, som afled kort före premiären, musiken utvald af Beskow och arrangerad af Berwald, men den gjorde ej någon lycka och nedlades efter endast fem representationer. Grefven-varulfven framställdes af Sällström och hans falkenerare af Sevelin. Till förpjäs gafs den omtyckta komedien ”Baschan i Suresne”, där Sevelin fröjdade
