hans öde: ”Wallenstein fiel, nicht weil er Rebell war, sondern er rebellierte, weil er fiel”. Stycket gjorde ett utomordentligt intryck på de närvarande. ”Alla i teatern snyftade — skref Schillers hustru till sin svägerska — till och med skådespelarna kommo i gråt”. När trilogien följande år utkom i tryck, mottogs den med ett jubel, hvartill man då ännu icke sett maken i Tyskland och nio upplagor slutsåldes inom ett par år. ”Detta djupa, rika verk står för alla tider såsom ett minnesmärke, hvaröfver Tyskland kan vara stolt”, skref den Schiller annars ej välbevågne Ludwig Tieck om detta drama.
Hos oss uppfördes omsider ”Wallensteins död” den 8 december 1831 i en af Beskow retuscherad öfversättning af den bekante litteratören Bengt Johan Törneblad, som afled 1820.
Törneblad var författare till den ryktbara fabeln ”Räfvarne”, som icke litet bidrog att framkalla det ohyggliga Fersenska mordet. Han hade ämnat tolka alla Schillers dramer, men sedan han 1813 öfversatt ”Don Carlos” och ”Orleanska jungfrun” samt följande året Wallensteintrilogien, måste han afbryta företaget af brist på förläggare. I dessa sina öfversättningar röjer han en obestridlig talang och en språkbehandling, som då ingalunda var vanlig. Men liksom biskop Bjurbäck på sin tid frambringade åtskilliga grodor i sin öfversättning af Schillers ”Kabale und Liebe” (se del II, sid. 145), har Törneblad i sin Schillertolkning gjort sig skyldig till åtminstone en sådan af rätt muntrande beskaffenhet. Då jag någon gång i början af 1890-talet för en uppvisning i Dramatiska teaterns elevskola ur trilogien
