172
utarbetade ett sammandrag af Teklas och Max Piccolominis kärlekssaga, fäste jag mig vid det egendomliga uttrycket i ett par rader i den Törnebladska öfversättningen, när Tekla i tredje akten af ”De båda Piccolomini” omtalar
”de underting,
som detta slott så djupt och doldt förvarar. — — —
Den väg, som förer dit, af andar vaktas,
två gubbar stå på post vid porten.”
De där ”gubbarna” föreföllo mig genast mycket misstänkta såsom andeuppenbarelser, och vid en blick i grundtexten befanns det också mycket riktigt, att skalden skrifvit ”Greife”. Men alldenstund i den gamla tryckstilen f är förvillande likt det långa s, har öfversättaren fallit i snaran och helt omisstänksamt läst ”Greise”. Visserligen hade hans sunda förstånd bort uppresa sig mot en sådan läsart, men vi få väl antaga, att han vid tillfället hade mycket brådtom.
Intet skådespel lär förut hos oss varit med mera omsorg uppsatt i afseende på den sceniska anordningen och kostymeringen. Dekorationerna voro mycket effektfulla och kostymerna lika sant historiska som praktfulla. Till och med damerna hade denna gång berömvärdt öfvergifvit all modernisering. Almlöf, som spelade titelrollen, och Collberg i Wrangels gestalt ägde bägge en öfverraskande likhet med porträtten af dessa personer. Ensemblen var bättre än någonsin, och äfven direktör Karl Brauns mellanaktsmusik var så förträfflig, att större delen af publiken stannade kvar i salongen för att åhöra densamma. Sara Torsslow såsom grefvinnan Terzky var
