Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

174

allena är värd en spektakelafton. I detta ögonblick är herr Almlöf nästan oöfverträfflig”. Till Max Piccolomini var Torsslow själfskrifven. ”En snillrik uppfattning och ett eldigt uttryck äro egenskaper, som man alltid träffar hos honom”. Dock klandras han för ”ett visst öfvermått af passion”. Såsom Tekla uppträdde Charlotte Erikson första gången under spelåret. Så framstående hon än var inom den finare komedien, och ehuru hon naturligtvis var mycket ljuf och älsklig i rollen, förmådde hon likväl ej ge ett fullt tillfredsställande uttryck åt allt det poetiska, som finnes hos denna unga prinsessa. Fredrik Kinmansson var bra som Octavio Piccolomini, och detsamma kan sägas om Svensons stora figur och stentorsröst som Buttler. Någon bättre än Lars Hjortsberg till den hederlige, hjärtegode Gordon kunde man ej ha. Som den muntre turen Isolani var Sevelin ypperligt maskerad, och Åhmansson gjorde äfven ett fördelaktigt intryck i den svenske kaptenens gestalt. Behöriga domare påstodo, att ”Wallenstein” sällan blifvit bättre gifven utomlands, om man också där haft en eller annan, som bättre passat för sin roll. Publiken var öfverförtjust. Hela den kungliga familjen var närvarande, till och med den gamle kungen för första gången under spelåret.

I början af januari månad 1832 läste man i en hufvudstadstidning följande notis: ”Utom operan ”Fidelio” af Beethoven, som på lyriska scenen säkert kommer att i hög grad intressera musikens vänner, lär äfven dramatiska scenen innan kort ha att erbjuda en ny pjäs, ”Kapten Belronde”, komedi i tre akter, för att ges såsom benefice för herr hofsekreteraren