Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

180

Mozart byggde sitt palats på Haydns älskligt fantastiska trädgårdsanläggningar, uppförde Beethoven på palatset ett djärft och trotsande torn, hvaruppå ingen lätteligen skall sätta något vidare, utan att bryta halsen af sig. Under Wienkongressen 1814 var han föremål för mycken hyllning och stod då på höjden af sitt anseende, men de sista åren af hans lif fördystrades dels af hans döfhet, dels af familjesorger samt det företräde Wienpubliken ägnade Rossini, under det att den fullständigt glömde honom. Bauernfeld skrifver 1816 i sin dagbok följande omdöme, som cirkulerade i Wiens salonger: ”Mozart och Beethoven äro gamla pedanter. Den föregående tidens inskränkthet fann behag i dem; det är först från och med Rossini man vet, hvad melodi är. ’Fidelio’ är smörja; man kan icke begripa, hur någon kan göra sig besvär med att gå och höra på något så tråkigt.” Anm Wien hade ändrat skaplynne efter kongressen, Societeten glömde konsten för politiken, den musikaliska smaken var förändrad genom det italienska inflytandet, och Rossinis ”Tankred” var nog för att bringa den tyska musiken i misskredit. ”Fidelio” har i Tyskland aldrig gjort en effekt, som motsvarat kompositörens frejdade namn, och detsamma kan man säga vara fallet äfven hos oss. Det är en stor musik till en mycket liten opera. På åttisju år har den på vår kungliga scen nått endast femtiåtta föreställningar. Textinnehållet är, att Leonoras make genom en oförsonlig fiendes ränker blifvit kastad i statsfängelset och är nära döden efter en omänsklig behandling. Förklädd till yngling kommer Leonora under namnet Fidelio i tjänst hos fångvaktaren, lyckas träffa