Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
181

sin make och räddar genom sitt hjältemod hans lif undan lönnmördarens dolk, då ministern anländer. Första akten är något matt med undantag af Fidelios aria ”Kom ljufva hopp!” Finalen med fångarnas kör är dock ganska effektfull. Att den föresväfvat Weber vid utarbetandet af Kaspers parti i ”Friskytten” märkes utan svårighet. Andra akten däremot är lika djupt dramatiskt tänkt som af en förvånande teatralisk verkan. Scenen, då fångvaktaren och Fidelio gräfva Florestans graf, är höjden af inspiration. De uthållna basunackorden och kontrabasens djupgående figurer tränga ovillkorligen genom märg och ben. Alla scener, där tyrannen Pizarro framträder, äro likaledes högst karakteristiska. Trion och kvartetten i andra akten få väl anses såsom operans glanspunkter. Titelrollen sjöngs af Henriette Widerberg, Sällström var hennes make Florestan och Fahlgren fångvaktaren Rocco. Dessa tre lära ha varit förträffliga liksom orkestern, som här fick ett önskadt tillfälle att häfda sin öfverlägsenhet. Fredrik Kinmansson utförde statsministerns till omfånget obetydliga, men särdeles viktiga och vackra parti. Guvernören Pizarro var lämnad åt Almlöf, som egentligen icke var någon sångare, men van att agera tyrann i talpjäserna. Portvaktens och hans fästmö Marcellinas roller hade man gifvit åt konstnärsparet Lindström. Andra uppförandet fördröjdes genom fru Lindströms sjukdom, men sedan Matilda Ficker instuderat partiet, kunde operan ånyo gifvas den 4 maj till förmån för Henriette Widerberg. På grund af sitt dystra innehåll lyckades den icke vinna någon popularitet och uppfördes endast sex