192
beredes, då man själf gifver efterdöme”. Hur grundligt han däruti misstog sig, fick han bl. a. erfara, då Sevelin och dennes hustru i april 1832 begärde handräckning hos nedre borgrätten för utbekommande från teaterkassan af 881 rdr bko, som de hade att fordra på spelårets tredje kvartalslön.
För att få en riktig inblick i den dåvarande teaterekonomien bör man veta, att under spelåret 1823—1824, då teaterkassan hade den största behållningen eller 7,885 rdr bko, var medelrecetten för 170 spektakel omkring 594 rdr bko med en recettinkomst af 101,011 rdr 44 sk. bko. Nu under spelåret 1831—1832 inspelades det högsta belopp, som till teaterkassan dittills influtit i recettmedel eller 114,546 rdr 36 sk. bko på 174 spektakel, d. v. s. medelrecetten hade stigit till 658 rdr bko. Detta visar tydligt nog, att kassabristen uteslutande vållats af den för högt uppdrifna utgiftsstaten. Maskineriet, som då det inrättades var ett af de bästa i Europa, hade blifvit föråldradt och kräfde en omåttlig dagkostnad, emedan det kunde drifvas endast med handkraft. De större pjäserna fordrade emellanåt uppemot hundra man för dekorationernas och den öfriga attiraljens vederbörliga skötande. Under det att på de förnämligare utländska scenerna ända till sex dekorationer kunde samtidigt uppställas, fingo hos oss ej mer än tvenne plats på en gång. Därför måste bibehållas det bullersamma och nötande kulissbärandet under pågående akt från de vanprydande brädskjulen ute på teatergården genom den visserligen smala men ofantligt höga kulissporten, vid hvilkens oupphörliga öppnande de inströmmande olidliga, frostiga vindpustarna
