Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
193

under den kalla årstiden mer än en gång togo ohälsa på de af spelet upphettade skådespelarna, hvilka vid sortierna oförmodadt råkade ut för dessa Bores obehagliga famntag, som man stundom hade känning af ända ut i salongen. Och hvilka massor af lampglas krossades icke under de oaflåtliga hastiga dekorationsombytena på de fåtaliga kulissvagnarna, därför att man icke hade råd att anskaffa flera sådana och för dem såga upp ett tillräckligt antal nya rännor i scengolfvet. Ekläreringen med de illaluktande oljelamporna var äfven gammalmodig, men man saknade medel att förbättra den och därigenom åstadkomma besparing. Talpjäsernas dagkostnad blef på den stora operascenen fyrti procent dyrare än på den nedbrunna Arsenalsteatern. Rörande de höga artistlönerna säger Beskow i sin ämbetsberättelse 22 juli 1832: ”Man hör icke sällan i det allmänna yttras, att artisterna vid vår scen äro lönte i likhet med de högsta ämbetsmän. Förhållandet är äfven enahanda i Frankrike, England och nästan öfverallt, att nämligen de första sujetternas inkomst är jämförlig med de högre statslönerna, förmodligen af den orsak att en utmärkt talang är lika sällsynt som en utmärkt ämbetsmannaskicklighet, och att staten för den senare dessutom äger belöningar och samhällslifvets utmärkelser, hvilka oftast måste saknas af den sceniska artisten, hvars enda gärd af staten är den penningelön han uppbär, och hvarvid han äfven måste taga i beräkning, att sjuklighet, ålder eller blott ett förändradt tycke hos publiken kan nedsätta hans villkor, hvadan det är en plikt af honom mot sig själf att under en lyckligare period bereda öfverskott och

13 — Svenska teatern V.