gällande flitpenningsberäkning. Vidare blefvo från hösten 1831 biljettprisen för de dramatiska spektaklen desamma som för de lyriska, och representationernas antal ökades. Förut hade ej gifvits mer än högst fem spektakel i veckan. Nu försökte man spela sex gånger, och våren 1831, då ”Nya garnison” drog fulla hus, till och med alla dagar under ett par veckor före påsk. Vådevillen gafs tjugutre gånger inom några spelmånader, hvilket då icke händt med någon pjäs undantagandes ”Föreningen” 1815 (se del III, sid. 129). Trots de stora recetterna hade skulden vid spelårets slut den 30 juni 1831 stigit till 34,569 rdr bko. För att afbetala denna fick teatern med K. M:ts nådiga tillstånd upptaga ett lån på 30,000 rdr bko mot utfärdande af trehundra stycken femprocents obligationer å etthundra rdr, till hvilkas amortering från statskontoret årligen utbetalades 2,000 rdr bko, hvaremot teaterkassan ålades att likvidera räntorna. Under spelåret 1831—1832 stego recetterna till 114,546 rdr bko, hvilken summa, ökad med anslag och hyror, visade en inkomst af 172,502 rdr bko. Men på grund af de höjda dagkostnaderna (34,800) och aflöningarna (127,740) samt utgifter för dekorationer, kostymer m. m. (23,302) jämte räntor (4,006) uppkom dock, trots Beskows alla ansträngningar, en brist af 17,348 rdr bko. Själf afstod Beskow oegennyttigt från sin direktörslön (liksom öfverste Törner nöjde sig med halfva arfvodet), från sin boställsvåning och från all betalning för de öfversättningar och bearbetningar han för teatern gjorde ”med den öfvertygelsen”, såsom han yttrade, ”att det slags uppoffring af egna fördelar man af andra i detta fall fordrar alltid lättare
