hvilken thetta fostbrödralag nu och för alltid besegladt varder.
Redan långt före ”Fidelios” premiär hade Beskow begärt tjänstledighet, som beviljades honom den 8 april, och teaterns skötsel uppdrogs åt öfverste Törner jämte de bägge scenernas styresmän Berwald och Åbergsson. Stockholmsposten skrifver: ”Det fortfarande prekära tillståndet af förste teaterdirektörens hälsa berättas ha föranledt herr Beskow att anhålla om tjänstledighet på obestämd tid, under hvilken andre direktören ensam skulle förvalta teatern. Det lär snart visa sig, huruvida denna tjänstledighetsansökning på obestämd tid involverar, såsom en och annan trott, tjänstens verkliga ledigblifvande eller icke”. Det förra inträffade. Beskow hade fått nog af teaterintriger, tidningsgnat och motigheter af alla slag. Han trifdes bättre i sin Svenska akademi bland vitterhetens idkare, där han förstod att, som Crusenstolpe en gång uttryckte sig, ”med sammetsvantar hålla en järnspira”, ehuru det nog stundom hände, att han regerade äfven de nämnda plaggen förutan.Anm Länge trotsade skaldens högburna hufvud årens tyngd. För honom var ålderdomen, hvad den gamle romaren benämner den, en flos vitæ, och det var med ännu friska känslor han i sin lefnads aftonrodnad skref sin intagande afhandling ”Om själens hälsa”. Han bibehöll till sista stunden tankekraftens skärpa och ägde således, lik sin själsfrände Leopold, den lyckan att
