Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
227

Att mot ärans höjder fara,
men uti en landsvägsgrop
göra halt som misantrop —
o, hvad hårdt det måtte vara!
Man kan dö af raseri
vid så ömklig tragedi!
Rida, rida ranka,
hästen hette Blanka.


Redan 1833 afgick Möller ur Aftonbladet och ägnade sig uteslutande åt sin juridiska praktik. Under det följande årtiondet var han säkerligen Sveriges mest framstående sakförare och förtjänade betydande summor. Sannolikt af sorg öfver en ytterst begåfvad dotters död började han då försumma sina plikter och lefva oordentligt, och den förut rike och ansedde mannen afled nästan utblottad på Serafimerlasarettet 1855.

Sid. 165.

I sina ”Grupper och personager” berättar Sturzen-Becker om de uppträden, som ofta uppstodo på Aftonbladets redaktion, då någon i kapten Lindebergs närvaro vågade berömma Jenny Lind. ”Det hände aldrig, att tidningens ordinarie teaterreferent hade nedskrifvit några ord till fördel för Jenny Lind, utan att Lindeberg följande dag infann sig i ’bureaun’ för att hålla en estetisk föreläsning över ’äkta dramatisk sång’ och uppdraga en parallell till motsvarande fördel för fru Enbom. Han blef då allt mer och mer varm, allt mer och mer stammande, allt mer och mer nästan beundransvärd. Den som icke kände, att denna ytterliga och i så uteslutande grad intresserade liflighet gällde rättvisa åt en frånskild hustru, skulle aldrig annat kunnat tro, än att det var fråga om en älskarinna, från hvars sida vår ännu ungdomlige riddare sålunda sökte göra sig förtjänt af ett silkesskärp, nedkastadt från balkongen.”

Hierta, som nogsamt kände till sin medarbetares små svagheter, visste att på ett fyndigt sätt tillgodogöra