ständigt tillbaka till sitt hotell vid rue d’Anjou S:t Honoré i Paris ifrån ”ce pays des loups”, såsom hon kallade Sverige. Flera gånger hade hon bestämt sig för att återvända till Frankrike, och en gång hade hon till och med redan gått ombord på den fregatt, som för hennes räkning låg segelfärdig i Karlskrona, men modet svek henne i sista stund, och hon gick i land igen. Den 17 december 1860, hon var då åttitre år, afsomnade hon helt stilla utan föregående sjukdom. Hon hade på aftonen företagit sin sedvanliga utfärd i vagn. På hemvägen ämnade hon besöka Kungliga teatern, där man gaf Calderons härliga skådespel ”Lifvet en dröm”, men kände sig plötsligt illamående och åkte till slottet, där hon bars upp i sina rum och dog i den tillskyndande änkedrottning Josefinas armar.
”Ack, detta lifvets skönsta fröjd försvinner
liksom en dröm — ej något återstår
vid grafvens rand af allt hvad här man vinner.”
Och för Desirée Clary var väl också hela lifvet en vacker dröm, alltifrån de romantiska dagarna i det undersköna Provence, tills hon omsider hamnade i den svenska Riddarholmskyrkans konungagrift.
När teatern öppnades den 31 augusti med ”Optimisten” och ”De löjliga mötena”, varseblef man den förändringen i salongen, att alla de kungliga personernas platser blifvit från sidologerna sammanförda
