114
uthållande hyssjande från några få spektatörer beledsagade hela kvällen applåderna. Pjäsen är likvisst ganska talangfullt hopkommen och utfördes alldeles särskildt väl i synnerhet af Lars Hjortsberg i den korta men viktiga rollen af spelarens fader. Hans slutscen i första akten gjorde en utomordentlig verkan, då han i djupaste förtviflan förbannar sin son och därpå störtar omkull framstupa och dör. Nils Almlöf berättade, att Hjortsberg spelade så hänförande, att han, som utförde sonens roll, på premiärkvällen alldeles förlorade fattningen af beundran. Då Hjortsberg föll ned på golfvet, blef det en dödstystnad i salongen, och man skickade upp bud för att höra efter, om den gamle skådespelaren fått något slaganfall, och afbidade ångestfullt svaret. Så mycket lifligare blef jublet efteråt, då man fick visshet, att ingen olycka inträffat. Äfven från kungliga logen kom en förfrågan, som framfördes af själfve excellensen De la Gardie, hvilken blef ytterst häpen, då han kom upp på scenen och fick se Hjortsberg stå där frisk och sund. Hjortsberg närmast i konstnärligt hänseende torde Collberg hafva varit, hvilken i en förträfflig mask med lif och sanning återgaf den förhärdade skurken Varner. Almlöf, som haft tillfälle att i Paris se sensationsdramernas firade hjälte Frédérick Lemaître i denna pjäs (se del V, sid. 83), blef dock först i tredje akten fullt herre öfver sin roll, hvilken egentligen tillhörde Torsslows område. Den lättsinnige spelaren i de första akterna låg alldeles utom hans genre. Charlotte Erikson som den milda, älskvärda, allt lidande och uppoffrande Amelie, hvars hela lif är en kedja
