156
fru Erikson hade därför lämnat sin uppasserska en pälsfodrad kappa, som hon skulle kasta öfver hennes axlar, när hon kom ut mellan kulisserna. Flickan missförstod henne, och när ridån gick upp, klef hon in på scenen och lade kappan öfver fru Erikson till hennes gränslösa förfäran och till publikens oerhörda munterhet. — Sedan hon för alltid öfvergifvit teatern, bosatte hon sig i Düsseldorf hos sin son, som ägnat sig åt målarkonsten, och där dog hon 21 april 1862.
Med spelårets utgång lämnade Gustaf Åbergsson sin befattning såsom styresman för den dramatiska scenen, hvilken syssla han innehaft sedan 1 januari 1828. I del IV af dessa anteckningar sid. 36 o. f. har meddelats en tämligen fullständig öfverblick af hans konstnärsbana, till hvilken jag ber få hänvisa och tillfogar här endast några rader, som Frimurarordens historiograf yttrade i minnestalet öfver honom: ”Skådespelarens ära är en dagslända; den lefver knappt en dag och blir snart en tradition, som hvilar på auktoritetstro och försvagas allteftersom den behöfver flera länkar för att knytas samman med den dag som är.”
Om de första åren af den Westerstrandska regimen i konstnärligt hänseende aflöpte någorlunda lyckligt, blef så icke fallet beträffande ekonomien. — Hösten 1832 inlämnade den då nyblifna teaterstyrelsen till Kgl. Maj:t en anhållan, att utöfver det under nästföregående år tillkomna lånet af 30,000 rdr bko få upptaga ett nytt på 21,000 rdr till gäldande af en före
