förnyadt engagemang på andra villkor än att lottandelarna bibehöllos med ett garanteradt minimibelopp af 700 rdr bko, eller också att gemensam aflöning med bestämda löner infördes, hvilkas högsta belopp bestämdes till 2,250 rdr bko med verklig, orubblig af alla godkänd garanti, samt slutligen att det bebådade nya reglementet förut skulle af hela personalen gillas. Emellertid afled Lindman i februari och fruarna Enbom och Bock ångrade sig. Den förra sände Torsslow 3 mars ett bref, hvari hon förklarade, att hon vid närmare eftertanke fann ”den träffade öfverenskommelsen icke vara för henne lämplig” och ber honom därom underrätta kamraterna. Hon fick dagen därpå från honom ett synnerligen skarpt svar, som erinrade henne, att öfverenskommelsen var frivillig och att hon varnats för löftesbrott. Skrifvelsen slutade sålunda: ”Själf otillgänglig för corruptionen vill jag ej känna, hvad som kunnat förmå Frun till denna hastiga omvändelse, och jag vet alltför väl, att hvarken jag eller mina kamrater kunna hindra Frun från att företaga hvad henne lyster. Men jag tager mig friheten att än ytterligare underrätta Frun om, att vid första bevisliga handling mot öfverenskommelsens innehåll befordras denna, såsom afgjordt är, till trycket, då den bedrägliges namn belastas med all den offentliga chikan, som däraf kan blifva en följd. — Jag bör äfven tillägga, att jag hos mig noga förvarar såväl Fruns till mig ställda bref som en bevittnad afskrift af detta mitt svar för att af dem i sinom tid göra det bruk omständigheterna kunde komma att yrka. Jag har den äran att förblifva Fruns ödmjuke tjänare O. U. Torsslow.” — De
11 — Svenska teatern VI.
