Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

190

Elmlund knäppte och knäppte, ville skottet icke brinna af. Han var ensam på scenen och hade ingen, som kunde slå honom i hufvudet, utan måste falla ändå omkull på golfvet, hvarpå ridån gick ned. Efter den betan borde väl regissören haft ett reservskott i kulissen, men tycker någon det. Nionde gången stycket uppfördes inträffade samma fatala missöde. Skottet klickade. Men då blef det ett sådant himla uppträde efter ridåfallet, att det fanns extraskott i parti en lång tid framåt. Tjugufem år därefter hade man tydligen glömt alla föregående varningar, ty samma vårdslöshet ägde då rum på Svenska teatern. Man gaf ett militärskådespel, som slutar med att fadern skjuter sin dotter inne på scenen. En afton klickar skottet, och den framstående aktris, som spelade flickan, blef så förskräckt och bragt ur fattningen, att hon gjorde helt om och sprang ut från scenen. Den kvällen gick publiken hem från tragedien i bra mycket muntrare sinnesstämning än författaren tänkt sig.

Ett bevis på, hur Dahlqvist lefde sig in i den karaktär och den situation han framställde på scenen berättade Edvard Stjernström för mig. De bägge konstnärerna reste på 1840-talet under sommarferierna och gåfvo på olika platser soaréer, bestående af deklamationer och lösryckta scener ur deras repertoar. En afton spelade de den scen i ”Don Carlos”, där Dahlqvist som markis Posa blir skjuten och dör inne på scenen, men ridålinorna hade trasslat ihop sig och förhänget kunde icke dragas ned. Dahlqvist låg kvar på golfvet, och Stjernström gick till honom bakom kulisserna och berättade hviskande hvad som