Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
191

händt och bad honom att gå ut från scenen. ”Nej, sa’ Dahlqvist, jag är död.” — Ja, men vi måste fortsätta programmet. — ”Jag är död, jag kan inte röra mig”. — Käre Georg! Gå, för Guds skull, din väg! Publiken börjar undra, hvad som händt! — ”Det rör mig inte. Jag ligger här, tills mossan växer öfver mig!” — Slutligen fanns det ingenting annat att göra för Stjernström än att säga åt ett par arbetskarlar att gå in på scenen och släpa ut Dahlqvist, hvarefter soaréen kunde fortsättas. — Den tidens kritik var i allmänhet rätt välvillig mot Dahlqvist. Det sades, att han hade ett skiftande uttryck både i mimik och deklamation samt ägde värma och ledighet i sitt spel, men att detta saknade såväl skola som stil. Man rådde honom lägga bort all den öfverdrift och onatur, som nu utgjorde dess allmänna kännetecken och undvika begäret att göra effekt, att vara teatralisk. Men sådan han var så förblef han, och man kan väl med skäl säga, att Dahlqvist, åtminstone i sin krafts dagar, varit den af våra skådespelare, som mest och framgångsrikast spelat på inspiration. Först med kostymen och masken uppgick han i den personlighet han skulle framställa, men det gjorde han då så fullständigt, att han blef sann midt i alla sina öfverdrifter.

*

Man skulle ju i våra dagar lätt kunna föreställa sig, att Hjortsbergs utnämnande till vårdare af den litterära och artistiska afdelningen inom teatern skulle hälsas med tillfredsställelse af hela pressen, men så var alls icke fallet, tvärtom. Redan vid