Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

192

gifvandet af teaterns första nyhet för spelåret läste man i Allehanda följande ampra uttalande: ”Vid underrättelsen att herr hofsekreteraren Hjortsberg i egenskap af andre departementschef erhållit teaterns estetiska detalj under sin omedelbara vård, hade vi, med afseende på herr Hjortsbergs förnämsta sceniska vanor nästan velat hålla vad, att det första nya stycke, som på det nya spelåret gafs, skulle bli en fars, och vi bedrogo oss icke. Vi hade blott önskat, att den varit bättre än ’Landtjunkaren’. Det är tvifvelsutan det sämsta Kotzebue skrifvit, och det vill icke säga så litet. Det har författarens alla fel, utan att äga någon af hans förtjänster. Den är fem akter lång, och man kan med fog säga, att den är slut i andra akten. Men väl spelad kan den dock göra sig, och personer, som sett den i Tyskland, försäkra, att den godt låter sig ses. Här hade Sevelin titelrollen. Hur skulle han ta sig ut som öm och trogen älskare? Herr Sevelin en from, undergifven son åt en högdragen, känslolös mor! Risum teneatis! — — Landtjunkaren mottogs kallt af det glest besatta huset, och bifallsåskan på slutet nedhyssjades.” Sådana pjäser som ”Intermezzo’n eller Landtjunkaren i Berlin”, hvilken gafs för första gången 10 oktober, höra till dem som ovillkorligen böra lokaliseras för att vinna förståelse och göra lycka. Tilldragelserna voro för vår publik alldeles främmande, men det var just genom dessa händelser från hvardagslifvet i Berlin, som stycket där vann bifall. Hyckert borde väl ha varit själfskrifven till titelrollen, men fick i stället som vanligt spela dräng.

Då Lessings mästerverk ”Emilia Galotti” hade sin